Jag kan inte låta bli att känna lite grand med Jimmie Åkesson idag. Jag delar definitivt inte hans värderingar och åsikter. Tvärtom! Men jag känner lite med honom som en medmänniska som också varit utbränd och vet vad det handlar om. Jag såg lite av intervjun med honom hos Skavlan som ska sändas i kväll. Han ska ju börja arbetsträna nu.Såg förresten direkt att han käkade antidepressiva tabletter. Han hade gått upp i vikt precis som alla andra gör när man börjar äta antidepressiva.
Men det jag kände var att han kommer att få det riktigt tuff nu när han ska börja arbetsträna. Jag minns mina egna känslor jag hade när jag började arbetsträna. Det var verkligen tufft att börja komma tillbaka in i arbetslivet igen. Hjärnan är ju oftast inte helt återställd utan det är ju jätteviktigt att verkligen ta det lugnt i början och inte rusa i väg för fort. Man får verkligen ha hjärnkoll på hur man mår hela tiden och se till att hela tiden prioritera återhämtning. Tråkigt men om man inte gör det så faller man tillbaka.
Det kommer att bli extra tufft för Jimmie Åkesson att börja arbetsträna. Han kommer inte bara att behöva anstränga hjärnan i arbetet och hantera sjukdomen utan kommer också att ha ögonen på sig och bli kritiserad hela tiden.
Han pratade i intervjun om att det kunde vara känsligt att berätta om sjukdomen, för att man kan uppfattas som svag och det vill man ju inte som partiledare. Men det handlar ju inte om att man är svag. Man är bara känsligare än en del andra för för mycket intryck. Men han har säkert rätt. Det kanske kan uppfattas som att man är svag av människor som inte vet hur det funkar.
Jag är glad att jag har kommit så långt som jag faktiskt har på min väg tillbaka från utmattningssyndromet.