Morgonpromenad i Lunddalen – påta i trädgården – sova – sitta i solen – påta i trädgården – sitta i solen – sova – leka med barnbarnet – soffhäng.
Ja det var min lördag. Och fastän klockan bara är sju så skulle jag kunna lägga mig och sova igen. Men det är faktiskt positivt att jag är trött så jag vill sova. Då har jag kommit ner i varv och är ett steg längre mot att ha återhämtat mig. Det hade varit värre om jag fortfarande hade varit uppe i varv. Då är det ju alltid lite osäkert hur trött jag blir när jag väl kommer ner i varv. Ju längre jag är uppe i varv utan att komma ner ju längre ner ramlar jag när jag väl kommer ner.
Förut kom jag att tänka på hur det var för ganska precis två år sedan. Det var i slutet av mars, som nu. Jag hade varit helt sjukskriven sedan i början av februari. Tyckte att jag hade vilat jäcttemycket och trodde nog att jag var på väg upp. Den här dagen var det riktgit soligt och varmt precis som idag. Jag hade orkat gå en lite längre promenad (tog en kvart ungefär). Min fd kollega hade ringt och vi hade skrattat och pratat. Jag bryggde lite kaffe och gick ut och satte mig på altanen. Det kändes så himla bra. Äntligen var jag på väg upp, tänkte jag. Så bestämde jag mig för att hämta en kopp kaffe till och reser mig upp och känner samtidigt att det liksom knäpper till i huvudet och jag ramlar ner. Det var bara att gå och lägga sig och vila. Det var då jag var nere och vände. Det är så skumt och konstigt men det är verkligen så det är. Musklerna i kroppen blev helt stumma och trötta. Det tog nog nästan ett par månader innan jag började känna mig piggare igen och orkade gå lite längre igen. Jag fick harva där nere ett tag innan jag kom upp på en behagligare nivå.
Jag är så tacksam för att jag är där jag är idag och har förhållandevis ganska bra kondition och styrka i kroppen. Vill aldrig, aldrig mer ramla ner igen