Vägen tillbaka……igen!

Nu är jag riktigt trött på att ha ont i ryggen. I morse var det värre igen trots att jag inte gjort de något jobbigt för ryggen igår. Det kan ju vara badmintonspelande på midsommarafton som gjorde sig påmint idag. Hursomhelst så trotsade jag ryggontet och gick en promenad med stavarna i skogen i morse. Det var jätteskönt satt komma ut i den lugna tysta skogen men tyvärr blev ryggen ännu värre. Så idag har jag känt mig som en ”gnällkärring”:). Jag är mycket irriterad, milt sagt, på att jag inte kan träna som jag vill. Det tar på humöret. Jag längtar upp till gymmet men jag vet inte riktigt vad jag kan och inte kan göra. Jag vill ju inte att det ska bli värre. England och London närmar sig med stormsteg. Vill absolut inte ha ont i ryggen då.  Frågan är vad som är bäst. Träna lite eller bara vila. Jag har tid hos en sjukgymnast 1:a juli som förhoppningsvis kan tala om hur jag ska göra. Tyvärr är det ju en hel vecka dit.

En annan sak som upptagit mina tankar de senaste dagarna är hur frustrerande det är att man inte kan påverka sina vuxna barn längre. Jag har försökt få min son att inte ta bilen upp till sin kompis idag som bor 56 mil härifrån. Han har ju inte jättestor körvana precis. Som längst har han väl kört nio mil. Dessutom en dag som denna när jättemånga människor åker hem från midsommarfirande. Dessutom så hade han inte riktigt koll på hur han skulle åka heller. Det ordnar sig tyckte han. Han var inte heller orolig själv för att köra så långt. Det är bara mamma som är orolig . Tidigare gånger som han besökt kompisen har han åkt tåg. Det hade en orolig mamma tyckt varit betydligt tryggare . Nu väntar jag på att han snart ska höra av sig . Han borde vara framme snart!