Vägen tillbaka……igen!

YES!!!! Inga hål!  Jag är så himla glad. Har varit hos tandläkaren på undersökning idag och hade inga hål trots att jag äter antidepressiv medicin som ger lite muntorrhet vilket i sin tur också gör att man lättare får hål i tänderna. Konstigt nog var jag inte så stressad inför tandläkarbesöket som jag brukar vara. Jag brukar nämligen alltid ha något litet hål så jag var förberedd på det idag också men ändå inte direkt  stressad. Kanske det beror på min cipralex (antideppressiva medicinen) som jag äter. Någon nytta ska man ju ha av den .

Jo, jag har och har  haft mer nytta av medicinen. Den hjälpte mig i början under tillvänjningstiden genom att kroppen blev varm och mjukare vilket gjorde att jag inte tappade känseln i olika kroppsdelar lika lätt. Det är så jag upplever det i alla fall. Den har också hjälpt mig att inte vara så rädd för att bli sämre. I början av min sjukskrivning blev jag ofta rädd för att bli sämre och framför allt att bli lika dålig som jag var förra gången jag gick in i väggen. Den gör också att jag vågar tänja på gränserna mera. Ibland kan jag tycka att jag blir övermodig och tänjer på gränserna lite för mycket. Det har säkert inte bara med medicinen att göra utan också med min envishet. Jag är ju en envis jävel som inte ger upp i första taget. Så fort jag återhämtat mig lite är jag på gång igen och ska göra något nytt. Oftast har det att göra med fysisk träning. Vet inte om det är bra eller dåligt. Under slutet av sommaren när vi promenerat väldigt mycket och ökat längden och tiden på promenaden ganska tätt så tog jag slut flera gånger. Kanske att jag då ökade för fort. Vet inte, men det är väl som vanligt att lagom är bäst, antar jag!

Höll på och velade en stund om jag skulle åka upp till gymmet eller göra Poweryoga. Kom fram till att jag har ju lovat mig själv att aldrig mer släppa yogan. Jag vet ju innerst inne  att det är bästa sättet för min kropp att bli starkare igen. Så jag letade fram min gamla dvd med Ulrica Norberg och körde en timmes yogapass. Och det var verkligen rätt beslut. Det var segt och jag blev riktigt trött emellanåt men nu känns det så skönt. Jag blev mjuk i kroppen och klar i knoppen. Underbart för själen är det också! Det var den, fast då i videoform, tillsammans med simningen som hjälpte mig tillbaka förra gången. Så varför ändra på ett vinnande koncept.

Jag tror stenhårt på att alla människor borde ägna sig åt någon form av yoga. Det är så många som är stela och andas bara lätt i bröstkorgen och inte nere i magen. Med några yogaövningar något sånär regelbundet blir man faktiskt smidig. När jag var barn var jag verkligen stel och osmidig och fick lätt ont i ryggen. Det känns skönt att faktiskt kunna säga att jag är smidigare nu vid 47 års ålder. Det är bara tack vare yogan annars hade jag fortfarande varit stel som en pinne.

Puh!! Däckat i soffan efter att ha rensat ur min garderob. Den var full av kläder som jag inte använt på säkert ett par år. Så nu blir det att åka till UFF-lådan med några påsar. Skönt! Dessutom finns det nu plats att fylla på med lite nytt. Var och shoppade igår med äldsta dotter och barnbarn. Jag behövde köpa en höstjacka. Det är ju kallt och ruggit på dagarna nu och av någon anledning har mina jackor krympt i garderoben senaste året. Det är ytterligare en effekt av att vara utbränd.  Sörjer verkligen att jag inte kan ha min älskade skinnjacka. Men 12 kilo upp på vågen har ju satt sina spår. Hur sjutton kunde jag låta det ske, att gå upp så mycket i vikt? Men, jag har ju inte orkat röra mig så mycket sedan i julas och när energin tar slut får jag panik och äter för att så snabbt som möjligt må lite bättre. Oftast blir det snabba kolhydrater som kex eller en macka. Vet ju att det är rena döden för min vikt men samtidigt har jag haft svårt att göra på något annat sätt. Så resultatet på vågen har ju sin förklaring. Trist men sant!

I vilket fall som helst så hittade jag en höstjacka efter mycket letande. Skulle egentligen också behövt ett par jeans men jag orkade inte prova. Det tar på krafterna att prova kläder så det får bli en annan gång.

Idag är jag riktigt seg. Men man mår ju som man förtjänar . Var på en trevlig tillställning igår kväll då vi hade en liten avslutningsfest för en kollega som slutat. Jag kände att jag ville försöka vara med på detta eftersom jag och kollegan jobbat ihop i många år. Först var vi och körde gokart. Ja, inte jag förstås. Då hade krafterna tagit slut tidigt på kvällen och det hade jag ingen lust med. Så jag var publik och hejade fram en värdig segrare. Han fick sin revansch. Sist när vi körde gokart kom han tvåa. Som tur var kunde vi som var publik sitta inomhus och heja för det var riktigt kallt ute. Efter det åkte vi hem till en jobbarkompis och fixade tacos. Klockan var nog närmare 20:30 när vi äntligen satte oss till bords. Gissa, om vi var hungriga då! Efter en mycket trevlig kväll var jag åter hemma vid 23-tiden. Inte speciellt sent men för mig som fortfarande var lite trött efter hemresan från Mallis och allt surrande som blir när man träffar en massa trevlig människor var det riktigt jobbigt att vakna i morse. Hade gärna legat kvar i sängen ett par timmar till.

Det kändes också när jag satte mig vid datorn på jobbet och skulle börja jobba idg. Jag var så seg i huvudet. Kändes som om jag skulle behövt slå något hårt i huvudet så jag vaknade till . Hjärnan funkade inte alls som jag ville idag.  Men nu ikväll har jag sovit som en klubbad säl i över en timme och börjar nu känna mig som en människa igen. Skönt!!! Nu blir det kura i soffan och lyssna på regnet utanför. Skulle inte vara helt fel att vara i Spanien igen.

Hemma igen efter en helt underbart skön vecka på Mallorca. Det var precis vad jag behövde efter den jobbiga vintern och sommaren som varit. Vi bara slappade och njöt av sol och bad.  Solen och värmen var helt underbar för min trötta kropp. En kvarts gångväg från hotellet låg en urmysig liten fiskehamn med fullt av restauranger och små butiker. Det var precis lagom långa utflyker att göra för mig i värmen.

Resan dit och hem har gått bra. Vi hade valt en resa där vi inte behövde resa på natten. Det skulle bli för jobbigt. Jag är fortfarande i stort behov av att vila och sova. Igår när jag kom hem gungade det bra mycket i kroppen. Det är en känsla som brukar komma när jag inte vilat så mycket, vilket jag inte hann igår. Det känns som om jag är ute i en båt och det är rejäl sjögång. Men efter nattens sömn så har det kännts mycket bättre och jag har varit och jobbat idag. Det är bra tecken att jag återhämtar mig hyfsat snabbt även om det förmodligen kommer att dröja några dagar tills jag helt återhämtat mig från hemresan.

Vore det inte för längtan efter barn och barnbarn skulle jag mycket väl kunna bo i Spanien. Jag som förut var mer vintermänniska än sommarmänniska harunder de senaste åren förvandlats helt till att bli en ren sommarmänniska .

God middag! Jag har nu jobbat sista timmarna  för en vecka framåt. Nu väntar en hel veckas semester i solen och värmen. Ska bli så skönt! Har laddat med ett gäng böcker. Ska bara ligga vid poolen och slappa och ha det skönt. Denna sommars semester blev inte så lugn och skön som vi hade hoppats. Huset var fullt av hantverkare som fixade vårt badrum som fått en vattenskada. Det är inte så lätt att slappna av och vila med främmande människor som springer ut och in (Varför har alla hantverkare allting kvar i bilen så de måste springa dit och hämta varje gång de ska ha något?) Dessutom tar ju inte sjukdomen semester. Men nu känner jag mig så pass bra att jag orkar åka iväg på semester. Låter kanske knasigt men resan i sig tar ju på krafterna. Jag hade inte orkat med en resa i somras.

Det enda som känns lite tråkigt med att åka iväg är att min lilla Jol som precis börjat dagis är så ledsen när de lämnar henne där. Hade jag varit hemma kunde jag hämtat henne tidigare så hon inte behövde vara så länge. Idag ska hennes farmor hämta så då kommer hon i alla fall hem tidigare.  Förhoppningsvis blir det lite bättre om några dagar. Hon har ju bara varit själv på dagis i tre dagar.

Morgonpromenaden blev inte riktigt som jag tänkt mig. Vi fick sällskap av dotter och barnbarn och det var ju jätteroligt. Men jag som tycker om att köra lilla skruttan i vagnen gjorde det idag också. Om det berodde på att det var grusväg och att vi gick ganska fort eller om det helt enkelt berodde på att det var tungt att köra vagnen. I vilket fall som helst så tog jag i för mycket och blev supertrött i hela kroppen. Det är verkligen en skör tråd jag går på just nu. Jag har känt mig ganska stark i kroppen senaste dagarna och det var verkligen en kick att orka gå på gymmet utan att bli jättetrött så jag hade inte en tanke på att jag skulle ta slut idag. Men så blev det,  så jag har sovit på soffan hela eftermiddagen. Nu känns det betydligt bättre och jag har precis satt mig med en rykande het kopp kaffe (Zoega, så klart. Är helt galen i detta kaffe, alla smaker) och min dator. Det positiva är att jag återhämtar mig mycket snabbare nu än för några månader sedan.

Min sambo sa till mig nyss: Du är bra på mycket, men att vara lat är du inte bra på! Och så är det nog. Det är ju så förbaskat tråkigt . Men jag vet att det är något jag verkligen måste lära mig.

Igår hade vi förmodligen sista grillkvällen för säsongen med barn och repsektive minus Jossan som är på Rhodos några dagar till. Det var verkligen mysigt och lilla barnbarnet Jolie var på topphumör hela kvällen. För min del blev det ingen kvällsvila och det känner jag av idag. Sov till åtta men har rört och drömt hela natten och var fortfarande lite ”uppe i varv” när jag vaknade. Det brukar vara så när vi har haft folk hemma och jag har pratat och skrattat. Men nu väntar en skön och lugn morgonpromenad i Lunddalen med vovven. Det är verkligen vila för knoppen ute i skogen. Det är lugnt och tyst och intrycken är få, bara gröna och bruna färger och om man har tur lite gult från solen. Det tvingar verkligen hjärnan att lugna ner sig och minska på allt surr som virvlar runt i hjärnan. Den här sommaren har vi varit därute jätteofta. Det sägs att naturen läker och det känns verkligen som den gör det.

Blev sur idag på jobbet. Min rehabkontakt på Företagshälsovården hade sagt till min rehabkontakt på jobbet att jag bara arbetstränade och skulle då inte ha lön utan rehabpenning från Försäkringskassan. Det var inte det vi bestämde på förra rehabmötet. Jag skulle börja jobba 25% och det är vad som står på läkarintyget också. Jag har märkt tidigare att min rehabkontakt på Företagshäslovården är lite vimsig och har inte koll på vad som sagts från denna rehabmötet till det andra. Vet att hon har det jobbigt privat men tycker att det kanske är bättre att hon kollar upp hur saker och ting förhåller sig innan hon säger till min kontakt på jobbet att jag arbetstränar. Men jag har rett ut allt med min kontakt på jobbet så jag hoppas att det löser sig ändå.

Nu är det helg och snart semester!

Ännu ingen träningsvärk i sikte. Kände lite i armarna och nacken imorse men då gjorde jag Malin Berghagens morgon- och sittyoga. Sedan försvann träningsvärken. Känner mig så nöjd med att jag var och gymmade igår. Känns verkligen som jag är på gång på riktigt nu.

Jag är så glad och tacksam att alla problem som jag hade med musklerna i våras är borta nu. (peppar,peppar). Då kunde helt plötsligt ena benet eller halva ansiktet eller en fot domna bort. Och jag fick världens panik: vad händer egentligen. Värst var det när jag stod och borstade tänderna och halva tungan domnade bort. Då blev jag riktigt rädd. Tänkte att vad händer om det domnar ner i halsen och i  luftvägarna. Som tur var hade jag vid den tiden upptäckt att domningarna brukade minska efter ett par timmar i värme. Jag tog på mig två täcken och en filt och gick och la mig. Som tur var så var domningarna i tungan borta när jag vaknade på morognen. Läkarna trodde ett tag att jag hade MS och hade jag inte haft internet och kunnat googla symtom på utbrändhet och där hittat flera personer som hade samma symtom som jag, så hade jag säkert också trott att jag hade MS.  Min läkare var på mig hela tiden och tjatade om att jag skulle gå ut och promenera trots att musklerna domnade. Kan svära på att om han varit i min situation hade de inte rört sig ur fläcken.Helst skulle jag gå en halvtimme sa han, men det fanns ju inte på kartan att det skulle fungera då. Det var först under semestern som jag börja promenera i en halvtimme. Det är viktigt att lyssna på läkarna men ibland måste man nog känna efter själv först innan man gör som de säger .