Jag måste säga att jag är lite besviken. Jag hade spenderbyxorna på när vi åkte mot Örebro och Mariebergs köpcentrum. Jag brukar alltid göra en massa bra inköp där. Men idag hittade jag nästan ingenting. Det blev bara en mascara. Jag som hade tänkt att jag skulle köpt någon snygg puderrosa tröja. Jo, jag hittade faktiskt en perfekt puderrosa tröja som dessutom satt bra och var billig. Men precis när jag skulle prova den hittade jag haken. Det var ett stort grått kors på baksidan Vem sjutton vill ha det? Så det blev inget köp. Nu för tiden gör jag inte heller en massa halvdana impulsköp utan jag vill att det jag köper ska vara både snyggt, skönt och sitta bra. Hmm, kanske är därför jag inte hittade något 
Jag fick en liten flashback där inne. Plötsligt dök en bekant restaurang upp som jag vet att jag inhandlade en coca cola på i oktober 2000. Ja, det låter knäppt att jag kommer ihåg det. Men det var just den dagen som jag fick mitt första tecken på min första utbrändhet. Det var starten på helvetet även om jag inte fattade det då. Jag tar det från början. Jag och bästa kompisen hade tagit ledigt från jobbet och åkt till Örebro för att shoppa som vi brukade göra någon gång per år. Vi brukade alltid börja inne stan och sedan fortsätta ute i Marieberg. Det gjorde vi också den dagen. När det började närma sig lunch och vi var inne i stan kände jag helt plötsligt mig lite yr och trodde att mitt blodsocker var lågt och föreslog att vi skulle gå och äta. Och det gjorde vi. Men känslan släppte inte. Vi fortsatte gaska snart ut till Marieberg och jag trodde nog att jag skulle bli piggare men det blev jag inte. Jag kände som om jag behövde socker. Det var då vi kom till den här restaurangen och jag köpte en Coca Cola och satte mig en stund. Men det blev tyvärr inte bättre. Som tur var anade jag inte då vad de här tecknen betydde, att det skulle ta flera år att bli bra igen. För under året som kom mådde jag mestadels ganska dåligt. Var yr och det kändes som om jag ville gå åt vänster hela tiden. De bra stunderna var inte så många. Sedan tog det ju faktiskt ända till september året därpå innan det brakade helt och hållet. Envis som en gammal get är man ju. Så klart att jag borde gått hem mycket tidigare men jag fattade ju inte vad som höll på att hända. Trodde ju hela tiden att det skulle bli bättre.
Men idag när jag stod där vid den där restaurangen och tittade ner på sittplatserna där jag satt och drack coca cola för en herrans massa år sedan så kände jag att visserligen var jag lite trött i benen och i ryggen men att jag mår faktiskt bra. Underbart skönt!