Dags att blogga lite igen. Har varit upptagen och för trött för att blogga de senaste dagarna. En trist jobbig förkylning som gjort mig både döv och trött har flyttat in i min kropp. Så igår och idag har jag varit hemma från jobbet och bara loppat mig i sängen och sovit och läst. Min planerade Stockholmsresa igår fick jag ställa in. Jag gick upp halv fem i går morse och tänkte göra mig i ordning för att åka. Men jag hade fruktansvärt ont i halsen och framför allt kände jag mig febrig och suddig i huvudet. Jag insåg att jag kanske inte skulle vara den mest lämpade bilföraren i det skicket jag var i. Dessutom var ju målet med resan att jag skulle hålla en presentation på en timme för ett gäng kollegor direkt när jag kom upp. Den presentationen hade förmodligen inte blivit så bra. Jag hade med all säkerhet haft väldigt svårt att hålla fokus. Det hade inte varit rättvist vare sig mot mig själv och de kollegor som hade avsatt tid till att lyssna på mig och min kollega. Så det var helt klart rätt beslut att stanna hemma. Hade den här situationen uppkommit före min utbrändhet hade jag garanterat åkt till Stockholm. Plikttrogen som jag var då och är fortfarande, men numera med ett sunt förnuft bakom. Inte bara plikten framför allt 
.
Det finns väl någon mening med allt. Så också med att jag stannade hemma igår. Igår morse blev min svärson hastigt sjuk och det följde några timmar av oro och stöttning. Då kändes det skönt att jag var hemma och inte i Stockholm. När det händer traumatiska saker känns det skönt att vara en stor familj. Alla mina barn ställer verkligen upp för varandra när det händer någonting. De släpper allt och verkligen finns där för varandra när det blåser. Det är verkligen skönt att se. Vi kanske har lyckats lära dom det viktigaste i livet: Att visa medkänsla och kärlek och att ta hand om varandra.