Det känns som om vissa saker förföljer en. Förra sommaren hände en olycka utanför vårt hus och en ung tjej omkom.Fruktansvärt! Under över ett år har det sörjts mer eller mindre intensivt utanför mitt sovrumsfönster. Det har varit hennes släkt, vänner och pojkvän. De har nog haft ett behov av att vara på platsen där det hände för att sörja och bearbeta det som hänt. Jag förstår det och de har verkligen gjort fint med ljus, nallar och foton. Själv kände jag inte tjejen alls men det har ändå påverkat mig mycket. Speciellt första tiden då det var människor som grät nästan dygnet runt utanför hos oss. När vi skulle sova på kvällen och på natten när jag vaknade kunde jag höra gråt utanför. Jag har lätt för att ta in andras känslor, det vet jag sedan förut, och jag gjorde det nu också. Man lider verkligen med föräldrarna. Det värsta som kan hända en förälder är ju att ens barn dör. Så här i efterhand förstår jag att det påverkat mig mycket mer än jag förstod då. Att alltid så fort jag gick ut genom dörren se olycksplatsen med ljus och nallar. Sorgen har varit så påtaglig där utanför vår häck! Ändå har ju jag egentligen ingen att sörja. Jag kände ju inte henne. Nu har det snart gått ett och ett halvt år och sedan ett par månader är allt bortplockat av föräldrarna på olycksplatsen. Det är faktiskt skönt tycker jag. Och på något konstigt sätt är det ett avslut för mig.
När jag blev sjukskriven och hamnade på Företagshälsovården så blev jag erbjuden att gå hos en psykolog men det visade sig att den psykologen är pappa till den omkomna tjejen. Hur skulle jag kunna sitta och beklaga mig att jag var utbränd för honom när jag visste att han varit med om det värsta som kan hända. Så jag tackade nej. Nu har jag ju fått träffa en annan psykolog och det känns väldigt bra. Men som sagt vissa saker förföljer en. Idag var jag inne och jobbade på vårt kontor i stan där jag har min ordinarie arbetsplats. Då träffade jag på pojkvännen till tjejen. Det visade sig att han hade börjat arbeta hos oss för två veckor sedan. Så då kom tankarna på olyckan tillbaka. Jag vet inte om han kände igen mig, när han var yngre var han hos oss och lekte med min son, och jag sa ingenting heller utan vi pratade bara jobb tillsammans med en kollega. Det var skönt i alla fall att se att han var glad och pratade och skrattade.
Vissa saker förföljer en men det finns säkert en mening med det också!