Man tar några steg uppåt på stegen hela tiden. Ibland är de lite större och ibland lite mindre. Idag har jag tagit ett stort steg, kanske inte direkt uppåt på stegen men ändå ett stort steg som egentligen har med min första utbrändhet att göra. Jag har nog skrivit om det tidigare att när man är sjuk är det ofta som nära vänner försvinner av en eller annan anledning. Så blev det för oss under min första utbrändhet. Våra närmsta vänner försvann. Jag vet inte riktigt vad som hände egentligen. Men det var verkligen skitjobbigt under många år. Jag ville absolut inte träffa på dom ute. Men sedan ett par år tillbaka har jag träffat på henne på Medley några gånger och då har vi varit tvungna att säga några ord. Vi pratade lite mera en gång på någon tillställning förra året. Och det har gått bra. Men så idag har vi varit på 50 årsfest hos gemensamma vänner och suttit och pratat hela kvällen. Det funkade väldigt bra och pratet flöt på bra. Vi har ju en gemensam historia även om vi inte umgåtts på 10 år. Det var i alla fall trevligt och det känns som om vi klivit över en tröskel. Det känns inte heller längre jobbigt att det blev som det blev utan skönt att det fungerar att umgås så här och att byta några ord om vi träffas ute. För min egen del så behövde det nog gå dessa år så att besvikelsen fick lägga sig. Nu känner jag att jag kan gå vidare och lämna allt bakom mig.
Men jag kände att jag undvek att prata om min utbrändhet för någonstans så var det ju den som utlöste problemen. Jag tror inte de förstod hur sjuk jag var. Jag måste också erkänna att när jag kom hem nyss så kände jag mig enormt lättad. Måste nog varit mera spänd inför det här mötet än jag förstått 
.