Det oundvikliga är snart här 
. Jobb imorgon, alltså. Jag oroar mig faktiskt lite hur jag ska kunna sitta så länge med min rygg. Den är trött och ond idag även om jag för första gången klarat mig en hel dag (hittills) utan smärtlindring. Det är positivt men det beror till stor del på att jag försöker att inte sitta så mycket utan ligga ner och vila så mycket som möjligt. Jag kommer att åka bil till jobbet så att jag slipper att gå så långt med tung ryggsäck. Sedan får jag väl resa på mig och gå runt lite på jobbet så ska det väl gå bra. Jag får väl ta med mina bästisar Panodil och Voltaren som kan hjälpa mig på vägen .
Annars känns det betydligt bättre idag. Jag har bestämt mig för att ta en dag i taget och försöka göra det bästa av den. Så får vi se vart det leder. Jag ska försöka att ha alla dörrar öppna och kommer det något bra tåg, va det än må vara, så får jag med öppet sinne och utifrån mina fysiska förutsättningar hoppa på det.