Jag blir så trött på mig själv ibland. Idag var första dagen som jag inte hade ont i ryggen. Ja, vad gör jag då? Åker och shoppar förstås och får naturligtvis ont i ryggen igen. Visserligen gick vi bara inne på köpcentret 1 timme men det räckte för min rygg för att den skulle börja protestera och värka. Men nu är det så att jag ska ut och roa mig i morgon kväll. Det är väl nästan ett år sedan sist så då måste jag ju bara inhandla något nytt att ha på mig förstås. Så jag får väl stå ut att ha ont ikväll en stund. Ska man va fin får man lida pin som det så fint heter 
.
Det är jag i ett nötskal. Detta, att så fort jag mår lite bättre, är lite piggare eller har mindre ont då ska jag på’t igen . Antar att det är både en bra och dålig egenskap. Det är ju ingen risk att man stannar i en fas och inte kommer vidare uppåt. Min rehabkontakt på företagshälsovården sa en av de första gångerna jag träffade henne att hennes roll var att pusha mig framåt. Jag kände verkligen redan då att: Så fel hon har. Mig behöver man verkligen inte pusha utan i stället bromsa när jag tar i för mycket. Men hon kände ju inte mig så hon trodde kanske att det skulle behövas pusha mig. Jag hade ju också varit lite rädd för att bli så dålig som jag var första gången jag blev utbränd så hon kanske trodde att jag skulle vara rädd för att göra saker. Risken med att vara på det här sättet är ju då att jag tar i för mycket och går ner mig för långt. Men jag tror envist att så länge jag har återhämtat mig hyfsat bra så kan jag köra igen. Det borde vara det snabbaste sättet att ta sig upp igen. Det är i alla fall vad jag vill tro . Det är i alla fall det roligaste sättet, åtminstone en stund.