Vägen tillbaka……igen!

Fasiken vad det är svårt att få till nya frisyren. Jag var så nöjd när jag gick från frisören i tisdags. Nu har jag tvättat håret och skulle göra fixa till det lite snyggt som hon hade gjort. Men det gåååår ju inte. Dessutom har min nya hårtork en dum ovana att den lägger av så fort den blir minsta lilla varm. Det är så irriterande och det gör det ännu svårare att få till frisyren. Ja, ibland måste man fundera på de små problemen också .

Förstår inte hur jag ska orka börja jobba klockan åtta  fr o m måndag morgon. Det är ju jättetidigt. Ja, för mig alltså. I morse vaknade jag av telefonen kvart i åtta och var helt död och svamlade sömndrucket när jag svarade. Men jag vänjer mig förhoppningsvis ganska snart.Får försöka komma i säng lite tidigare om kvällarna.

Fr o m måndag är det alltså jobba halvtid som gäller. Jag hoppas innerligt att det kommer att fungera. Vill verkligen komma igång med mitt liv igen. Jobba som alla andra och orka gå och träna på. Gissar att min stora utmaning kommer att bli att hålla igen, inte rusa för fort fram utan göra allting lugnt och sansat. Inte heller ta på mig för mycket jobb utan tänka på att jag jobbar halvtid, inte heltid. Jag får inte heller slarva med min vila utan verkligen se till att jag kommer ner i varv och får minst en timmes vila efter jobbet. Hoppas, hoppas att det kommer att fungera!

Jag är trött och seg ikväll. Idag har jag varit inne på kontoret i Norrköping och haft möte med min chef. Mötet var på eftermiddagen så dagen såg lite annorlunda ut än mina dagar brukar göra. Mötet gick hur bra som helst och min chef är väldigt bra och förstående. Men sitta och prata koncentrerat  i 1,5 timme, oavsett vem jag pratar med, så blir jag riktigt trött i huvudet och lite dimmig på ögonen. Men det gick ändå bra att köra bil hem. När jag kom hem tog jag en uppfriskande promenad för att komma ner i varv och reflektera över vad vi pratat om. Har märkt, precis som förra gången jag var utbränd, att efter att ha gjort något utöver det vanliga så måste jag  gå igenom allting som sagts och reflektera för att hjärnan ska släppa det.

På förmiddagen när jag var ledig passade jag på att ringa ett par vänner. Jag känner att jag varit dålig på att höra av mig till mina vänner sedan jag blev sjuk igen. Som tur är har de hört av sig till mig. Det sägs att det är när det blir kris som man upptäcker vilka som är ens vänner och så har det varit även för mig. Denna gång har jag lyckligtvis  inte tappat några vänner men förra gången jag blev utbränd försvann några riktigt nära vänner. Det var riktigt tufft att inse det men det var bara att försöka acceptera och släppa dom. Men det tar lite tid!

Psykologen Kristoffer som jag träffade idag var trevlig och lätt att prata med. Det kändes som han hade bra koll på vad det innebär att vara utbränd.

Vi diskuterade hur han skulle kunna hjälpa mig på bästa sätt och kom fram till att han skulle hjälpa mig med redskap så att jag håller mig på banan i framtiden och inte går in i väggen igen. Även om jag har med mig en del från förra gången så är jag övertygad om att han kan komplettera med fler hjälpmedel. Dessutom är det nog bra med en utomstående person som komma med lite nya infallsvinklar. Så jag hoppas att det kommer bli bra. Han sa en sak som kändes lite oroande och det var att för varje gång man blir utbränd så blir man ännu mer känslig för stress och att det kan ibland bli svårt att komma tillbaka på jobb 100%. Men jag hoppas och tror att det kommer att fungera för mig. Han sa också att fysisk träning hjälper till att stretcha lite på stresskänsligheten så det är ytterligare en viktig orsak till att så snart som möjligt komma igång på riktigt med träningen.

Jag längtar verkligen tills jag orkar köra ett riktigt tufft träningspass! Det är ju så roligt!

Då är ännu en helg snart över. En trevlig och bra helg där jag hann med både lite mormorsmys och besök av goda vänner igår kväll. Det var jättetrevligt. Vi hade inte träffat dem sedan i somras. Att umgås med släkt och vänner blir också lidande när man är utbränd. Det tröttar ut huvudet nästan mer att sitta och prata och lyssna, även om det är hur trevligt som helst, än att sitta framför datorn och jobba. Lite konstigt men jag antar att det handlar om att hjärnan får fler intryck att bearbeta när det är många som pratar och lite rörelse runt omkring.

Tyvärr så blev det lite mycket sittande för min stackars rygg igår så idag är det lite mera ont igen. Har ändå varit ute på en kort promenad i det vackra höstvädret. Det var både bra för kroppen och för själen.

Ikväll blir det tidigt i säng så att  jag är hyfsat utvilad inför veckan som kommer. Den kommer att innehålla en del aktiviteter utöver de vanliga. Hårklippning, möte med chefen på kontoret i Norrköping och imorgon ska jag träffa psykologen på Företagshälsovården. Jag har inte träffat honom tidigare men hoppas att han är bra att prata med. Tanken är att jag ska träffa honom några gånger nu när jag börjat jobba och att han ska hjälpa mig med tips för att jag ska få det att hålla denna gång så jag inte blir utbränd igen. Jag misstänker att jag inte kommer att bli en lätt klient, jag har ju en hel del tankar och ideer själv och kan med mina tidigare erfarenheter av expertisen ibland ifrågasätta det de säger. Men jag har bestämt mig för att gå dit och vara öppen och lyhörd och ta till mig det som jag känner fungerar för mig.

Som sagt var så behövde jag träna på att förhålla mig till saker och ting på ett bra sätt. Nu tyckte jag nog att det räckte med träning av den sorten under torsdagens strul med min dator men det gjorde det tydligen inte för i torsdags kväll när jag mumsade på en god bit Fazer choklad så bet jag sönder en tand. Och det var inte någon liten bit heller utan en stor bit av den tand som jag haft problem med i flera år. Så jag förstod att det inte skulle bli att bara gå till tandläkaren och stoppa i lite fyllning. Mycket riktigt, så sa tandläkaren igår när jag kom dit, att det förmodligen inte skulle gå att rädda tanden utan det bästa var att dra ut den. Yes, då får man förhålla sig till att ha en glugg där. Men sedan började hon prata om ersättningsalternativ. Det fanns två alternativ. De ena skulle kosta 20 ooo och det andra 10 000. Ok! Då måste man förhålla sig till att bli av med en massa pengar också. Pest eller kolera alltså. Glugg eller fattig! Till råga på allt går det inte bara att dra ut tanden enkelt utan den måste opereras bort eftersom rötterna är krokiga.  Det blev mycket saker jag skulle försöka förhålla mig till på ett bra sätt igår. Hur gör man det då? Försöker tänka att det faktiskt bara är en liten tand det handlar om. Jag är ju faktiskt inte dödssjuk heller och dessutom så är jag ju faktiskt på bättringsvägen med min utbrändhet också. Det är ju värt hur mycket som helst! Om jag ska ersätta den så är ju i alla fall kassan lite bättre nu för tiden än när barnen var små. Fast gudarna ska veta att man inte blir rik på att vara sjukskriven-

Idag har det bara strulat för mig på jobbet. Hade problem med att få upp min dator på nätet. Höll på och strulade hela jobbtiden så det blev inget jobb gjort. Jag blev lite less, vill ju att det bara ska flyta på under de få timmar jag är där. Känna att jag får något gjort. Men när jag satte mig i bilen och skulle åka hem så slog det mig att det kanske är meningen att jag ska träna även på sådana här saker för en sak är ju säker och det är att det kommer strula med olika saker igen. Denna gång hade jag ju inte något jag var tvungen att göra, inget viktigt möte som väntade eller något mail som behövde skickas.

Något jag har förespråkat mycket under min förra rehabilitering är att: Det kommer hela tiden att hända saker, jobbiga som roliga, som man inte kan påverka. Det enda man kan påverka är hur man själv väljer att förhålla sig till det som händer. Genom att tänka så känner man sig inte helt maktlös inför det som sker. Jag känner att jag verkligen behöver påminnas om detta om och om igen.. Det är inte alltid så lätt att tänka så utan det krävs en hel del träning också.  Något jag måste bli bättre på.

Har lyxat till det och bastat, på en vanlig onsdag. Det var som bomull med all värme för min onda rygg. Varför gör man inte det i vanliga fall när man har en bastu i källaren. Nej, man pinnar på i sitt lilla ekorrhjul och dagarna blir till veckor som sedan blir till år. Det är när man blir sjuk och livet förändras som man inser hur viktigt det är att kunna njuta i vardagen. Att kunna ta en bastu en vanlig onsdag när när det är regn och rusk ute och man känner sig lite frusen. Eller att gå till fiket och köpa en sån där underbar drömbulle med en massa vaniljkräm i. Det är viktigt för själen att kunna njuta. Innan jag gick in i väggen första gången var jag totalt värdelös på att njuta av vardagen, jag bara gjorde saker för andra hela tiden och hade varje minut av dygnet inrutad. Någon sa t o m till mig att du måste göra något roligt ibland. Och det borde jag gjort men jag tyckte inte att timmarna räckte till för att ha roligt. Verkligen helt knasigt! Efter min första utbrändhet har jag försökt att vara bra på att njuta av vardagen och har väl faktiskt lyckats ibland.  Men under senhösten förra året så for jag iväg och gjorde för mycket saker hela tiden. Borde nog köpt mig min drömbulle lite oftare .

Ryggen blir bättre och bättre. Har gått över till Voltaren i tablettform som är lite starkare än gelen. Den fungerar bättre. Idag har jag t o m varit på lunchpromenad med vovven. Det var verkligen skönt att komma ut och få lite luft trots att regnet hängde i luften. Hösten är verkligen här på riktigt nu. Träden börjar bli riktigt vackra med sina röda och gula löv och man längtar mest efter att tända ljus och kura under en filt i soffan.

Hade hoppats att jag skulle kunna gå och gymma i veckan, längtar verkligen efter det, men jag får nog vila ryggen lite till och spara gymmet till nästa vecka. Trist, men jag antar att det är viktigt att inte ha för bråttom.

Är lite besviken och ledsen på min arbetsgivare. Fick igår på rehabmötet veta att jag borde få ersättning från Alecta.  Pratade nyss med Alecta som säger att företaget ska anmäla till dom när en medarbetare blir sjukskriven vilket inte var gjort i mitt fall. Man måste tydligen vara om sig och kring sig för att få tillgång till sina rättigheter . Det är ju inte det första man tänker på när livet rasar samman och kroppen inte beter sig som den brukar. Jag brottas också fortfarande med att få in rätt lön till FK efter min löneförhöjning i somras.  Man blir ju inte direkt rik på att vara sjukskriven så då är det ju trevligt att åtminstone få de extra hundralappar man är berättigad till.

Jag måste tillägga att jag annars får jättebra stöd från mina kollegor, min chef och min rehabkontakt som inte är min chef utan en kollega. De lägger ingen press på mig och det jobb jag gör, de två timmar om dagen som jag jobbar, trivs jag bra med och det känns aldrig stressigt. Och detta är ju naturligtvis viktigare än att få rätt ersättningar.