Vägen tillbaka……igen!

Sitter och väntar på att klockan ska bli tio i sju så jag kan åka till Medley och gå på vattenträning dans. Det ska bli roligt även om jag just nu känner mig lite trött efter att ha busat med mitt lilla barnbarn hela eftermiddagen. Vilken skillnad det är idag mot förra torsdagen då jag var jättenervös för att inte klar av passet. Idag är jag inget stressad men jag tänker köra samma taktik som sist, inte ta i så mycket från börja utan känna mig för. Jag ska alldeles strax gå och göra mig en kopp espresso för att piggna till. Det är dags att köpa nya Tassimokapslar. Nu har jag bara Espresso och Latte Macciato kvar. Den sistnämnda tillhör inte mina favoriter. Tycker mest att det är mjölk, alldeles för lite kaffe för min smak.

Annars har dagen varit bra. Det rullar på bra på jobbet och jag hinner uträtta en hel del trots att jag bara är där knappa 4 timmar. Efter en härlig lunchpromenad med vovven, i ett väder som kändes som vår med underbar sol som faktiskt värmde, så somnade jag som en stock och vaknade utvilad till en mysig fika med dotter och dotterdotter.

Har fått en massa saker uträttade på jobbet idag. Känns jättebra. Igår var det möten nästan hela dagen (=mina knappa 4 timmar) så då blev det inte så mycket gjort.

Kände mig lite stressad i morse över att jag skulle sluta på jobbet 11:50, gå hem och äta och sedan gå till Företagshälsovården för att vara på möte 13:00. Men hade ju inte behövt oroa mig för det (att jag aldrig lär mig:)) för att bästa Håkan, som ungdomarna uttrycker sig idag, skjutsade mig hem och kommer att hämta upp mig 12:50 hemma hos mig. Jag hinner ju t o m att blogga .

Lite senare kommer lilla barnbarnet och hälsar på. Hennes mamma sa att hon hade en present till mormor. Spännande att se vad hon köpt. Nu är det ju i och för sig en present bara att hon kommer och hälsar på.

Jag ogillar väldigt starkt en massa krångel just nu. En sak som jag faktiskt hela tiden, ända sedan min första utbrändhet, tyckt varit lite jobbigt är när jag måste flänga hit och dit t ex när jag måste gå ifrån jobbet för att gå till tandläkaren och sedan tillbaka till jobbet. Tror att det kommer från tiden när jag skjutsade ungar till och från träningar. Det var ett evigt farande hit och dit. En annan sak som jag tycker är lite jobbig just nu är när det krånglas med en massa ändringar av tider hit och dit. Inte ändring av mötestider på jobbet för då är jag ändå på plats utan ändring av läkartider, tandläkartider mm. Så har det varit idag och igår. Igår fick jag brev från käkkirugen. Min tid på torsdag är flyttad till 12 december i stället. Idag ringde läkaren och ställde in min tid imorgon. Henne skulle jag träffa i Norrköping. Därefter skulle vi direkt ha ett rehabmöte. Tanken var då att jag skulle jobba på kontoret i Norrköping i morgon och gå direkt efter jobbet till Företagshälsovården. Men precis när jag höll på att packa ihop min dator för att gå hem så ringer min rehabkontakt på Företagshälsovården och vill ändra mötet till Finspång i stället. Så det var bara att ställa tillbaka datorn och ställa in sig på att jobba här i stället. Jag vill att allt bara ska flyta på nu. Jag vill definitivt inte att när jag sätter mig i bilen på parkeringen på jobbet tillsammans med min dotter så vägrar bilen att köra hem oss. Det var precis det som hände idag. Den ville inte starta alls. Med hjälp av ett par jobbarkompisar försökte vi skjuta igång den men det hjälpte inte. Som tur var så har jag en snäll son som kom och bogserade oss till verkstan. Yes! Ännu en sak att spendera alla pengar på som man får när man är sjukskriven .

Summa summarum så var det ju trots allt bra att alla inbokade tider blev ändrade nu när jag inte har någon bil. Det sägs ju att det finns någon mening med allt och det kanske är så. Jag har bestämt mig för att se det så, i alla fall idag

Tänker också på att jag åter igen har oroat mig i onödan. Var ju lite orolig att det skulle bli en tuff vecka med läkartider, tandläkartider mm. Att man aldrig lär sig. Det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig .

Fick massor med energi av mitt gymbesök idag. Riktigt härligt!

Har också haft ett givande besök hos psykologen idag. Han har ju tidigare liksom idag sagt att jag är en mönsterpatient som gör rätt saker och sitter inte och gråter inte hos honom vilket gjort att han inte tycker att han kan hjälpa mig så mycket. Så idag hade jag funderat lite innan vad jag skulle ta upp, vad jag verkligen behöver hjälp med. Det är som jag sa till honom att jag vet ju ganska bra hur det här med utbrändhet funkar och framför allt hur min kropp funkar. Jag har ju varit med förut. Det här är min andra resa. Den börjar ju inte från början utan är ju en fortsättning på sätt och vis på min första resa. Det jag behöver ha hjälp med är framför allt i ett senare skede när jag börjar känna mig frisk. Jag behöver ha verktyg för att se och stanna upp när stressen kommer för att inte trilla dit igen. Så det har jag och psykologen pratat om. Vi ska inte ha så täta möten just  nu utan träffas någon gång då och då för att stämma av. Och sedan när jag jobbar lite mera och börjar blir frisk så ska vi ha tätare möten. Jag tror att det kommer bli bra!

Jaha, det var den helgen! Förstår inte hur fort det går. Det bara springer iväg. I och för sig är ju inte november min favoritmånad så det gör ju inget att den springer iväg men sen får det gärna gå lite saktare så man hinner med allt man ska innan jul. Nej, jag har inga måsten innan jul men det finns vissa traditioner i vår familj som jag verkligen vill hålla på, som är roliga och mysiga.

Idag har vi haft en trevlig lunch med barnen med respektive och lilla barnbarnet förstås. Jag hann inte vila så mycket innan de kom, ja förutom att jag sov till nio förstås. Så jag var tvungen att sova en stund i kväll. Förstår inte att jag är så trött jämt. Det känns som om jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Minns inte att jag var så ”sovtrött” förra gången. Trött och yr i huvudet var jag då som nu men inte trött så jag behövde sova. Fast jag kanske har glömt bort den delen. Det blir och lägga sig tidigt ikväll!

Har varit trött och haft huvudvärk idag liksom de senaste lördagarna. Det är tur att det bara är fem arbetsdagar i veckan för jag behöver verkligen återhämtningen på helgen. Har i alla fall tagit mig iväg på hundpromenad i Lunddalen. Det var skönt trots att det började regna sista minutrarna av promenaden. Vovven njöt verkligen när han fick sträcka ut utan koppel. Sedan när vi kom hem var vi helt slut. Jag låg i soffan och vovven på golvet.

Ikväll känns det lite jobbigt eftersom våra kompisar frågat om vi vill följa med ut  när det populära lokala bandet spelar på Hugo ikväll. Tyvärr känner jag att jag har en tuff vecka framför mig med läkarbesök, psykologbesök och tandläkaren och då behöver jag vara hyfsat fräsch. Det tog så lång tid att återhämta sig från förra gången jag var ute att det inte skulle funka att gå ut ikväll.   Orkar inte bli så trött! Så jag får vara hemma. Funderar på att hyra någon film. Det ‘är så smidigt att man kan hyra film direkt via Bredbandsbolaget utan att behöva gå till någon videobutik som man var tvungen att göra för några år sedan.

I morgon firar vi Fars dag med lunch för alla barn med respektive. Det ska bli trevligt! Det hade ju inte heller funkat om jag gått ut ikväll.

Har varit ute på en skön kvällspromenad. Det var skön luft och halkan hade försvunnit. Skönt! Börjar bli som värsta gamla tanten som är livrädd för halka  och att ramla . Hade lite ont i höften och i vänsterbenet efter vattenträningen men annars har det varit helt ok efter vattenträningen. Själva vattenträningen gick över förväntan. Jag orkade hänga med hela tiden och jag blev inte yr när jag gick upp ur bassängen. Jag djupandades massor under stretchingen på slutet för att inte bli yr. Det kanske hjälpte. Jag vet inte. Däremot blev alla muskler jättetunga när jag klev upp men det vet jag av tidigare erfarenheter att så brukar det bli när man inte varit på vattenträning på länge. Igår kväll var bröstmusklerna tunga och jag hade nästan kramp i fötter och händer. Man känner verkligen att precis alla  muskler får jobba när man tränar i vatten. Det känns så bra att vara igång med träningen så nästa torsdag kör jag igen.

På eftermiddagen idag var jag och hämtade mitt lilla charmtroll på dagis. Jag älskar verkligen att hämta henne på dagis. Älskar när jag kommer in och hon får syn på mig och kommer springande och kastar sig i min famn. Hon ger mig verkligen så mycket energi trots att jag ibland får springa och jaga henne.

Jag svettas och känner mig lite matt. Inser att jag är nervös och lite rädd för att gå på vattenträningen. För ett år sedan ville jag inte ens gå på detta pass för att det inte var tillräckligt jobbigt. Men jag ska gå dit och försöka bara lyssna på den härliga musiken och ta det lugnt. Får inte köra på som jag brukar. Måste komma ihåg att jag inte alls har den orken som jag hade för ett år sedan.

Håll tummarna att allt går bra!

Nu är det gjort! Jag har bokat mitt första pass på Medley. Det är nästan ett år sedan jag gick på ett pass. Jag hade tom glömt mitt lösenord så det var riktigt illa .  Jag som under flera års tid bokat flera pass i veckan. Nu ska jag på vattenträning dans i morgon kväll. Det är 45 minuter, inte 55 min som de andra passen. Tror att det är ett ganska ”snällt” pass. När jag gick på det förra året så tyckte jag inte alls att det var jobbigt. Nu känner jag till instruktören som ska ha passet och gissar att det kommer vara lite högre tempo än på de tidigare vattenträning dans som jag gått på. Och med min dåliga kondition och framför allt dåliga uthållighet så kommer det garanterat att bli jobbigt. Måste tänka på att ta det lugnt i början och inte ta i för hårt så jag orkar hela passet. Det kommer säkert att vara lite nervöst innan eftersom jag inte vet riktigt hur mycket jag orkar. Det jag är rädd för är ju att bli yr. Det är min stora skräck överhuvudtaget, att bli yr ute någonstans och inte kunna ta mig hem. Men man måste ju våga testa när man känner att det skulle kunna gå annars blir man ju snart inmålad i ett hörn.

Håller på och läser en bok som heter ”När livet stannar” av Malin Sävstam, en tjej som förlorade sin man och två av sina tre barn i Tsunamin 2004 i Thailand. Hennes bästa väninna med man och ett av väninnans tre barn omkom också i Tsunamin. Det är en fruktansvärd bok med detaljerade skildringar av de första dygnen efter Tsunamin. Man slås av några saker när man läser boken. Det ena är att: hur mycket ska en människa behöva stå ut med, hur överlever man? Det andra är faktiskt något positivt mitt i allt elände. Det är att så många vänner och släktingar finns där för Malin och hennes son, hela tiden och dygnet runt den första tiden. Underbart att se att det finns så mycket omtanke och kärlek i världen. Annars är det oftast mest elände som man läser om i dagstidningar och ser på nyheterna på tv.

Nu ska jag fortsätta läsa!