Precis hemkommen från jobbet. Har jobbat över fem timmar i kväll. Så nu är jag ganska mosig och ser lite suddigt men annars är det helt ok. Det skulle inte fungera att jobba över fem timmar varje vecka. Men någon gång ibland och med några koppar kaffe så funkar det. Och själva arbetet funkar också, som tur är. Jag klarar av att vara koncentrerad och hålla ordning på det jag ska göra. Det känns verkligen jätteskönt! Att jag faktiskt har tagit mig så långt upp att det funkar att jobba över och göra ett bra jobb. Det skulle aldrig funkat för ett år sedan när jag precis hade börjat jobba heltid. Då räckte det gott och väl att arbeta de timmar jag skulle. Jag var ändå helt slut när helgen kom. Jag minns att de första veckorna var jag tvungen att sova flera timmar på lördagen. Usch, vad jobbigt det var!
Ibland är det bra att se tillbaka och bli medveten om vilka framsteg jag faktiskt gjort. Superskönt! Samtidigt så ser man hur lång tid det faktiskt tar att återhämta sig. Den här sjukdomen är verkligen inte att leka med. Det är alldeles snart precis tre år sedan det inte gick längre utan jag blev tvungen att sjukskriva mig för utmattningssyndrom, för andra gången. Även om det tagit tre år att komma dit jag är idag så är jag tacksam att det ändå bara är tre år. Efter min första utbrändhet tog det sju år innan jag kunde börja arbeta heltid. Återhämtningstiden verkar bero på hur lång ner man kommit. Ju längre ner man är ju längre tid tar det att ta sig upp igen. Någon läkare sa till mig i början av min första sjukskrivning att det tar lika lång tid att återhämta sig som det tagit att gå ner sig. Och det känns verkligen som det stämmer.
Nu ska jag gå och sova för nu är jag trött 
. Natti, natti