Min plan var att ta bilen in till Norrköping och jobba där idag precis som jag brukar göra på måndagar. Men när jag satte mig i bilen och skulle köra iväg så kände jag mig lite yr och att det ”drog åt vänster”. Så jag bestämde hastigt att jag skulle jobba på hemmaplan i stället. Det var rätt beslut. Jag tog det lugnt på jobbet idag och gjorde en sak i taget och stressade inte. Efter ett tag kändes det faktiskt bättre. Jag tror nog att jag lyckades att återhämta mig lite trots att jag arbetade. Det är positivt!!! Eftersom jag inte hade så långt hem så kom jag hem hyfsat tidigt och lade mig direkt och vilade. Jag sov inte utan lät hjärnan och tankarna rulla på. Jätteskönt!
Sedan bar det iväg till gymmet. Det kändes ännu bättre idag. Första gången jag inte hade kramp i armen. Jipppi, det tar sig 
.Ryggen känns faktiskt bättre nu än innan jag gick och tränade. Det är verkligen så skönt att ha kommit ända hit i alla fall. Träffade Tina som jag lärt känna på gymmet. Har inte träffat henne sedan veckan före mitt ryggskott. Hon hade inte heller tränat på länge utan också börjat nyss. Hon berättade att hon varit på väg in i väggen och var tvungen att dra i bromsen. Hon hade vilat en massa och gått ner i arbetstid. Jag hoppas verkligen att det räcker för henne med de åtgärder hon vidtagit och att hon börjar må bättre och bättre.
Det var den andra idag som berättade att han har stressrelaterade symptom och är på väg in i väggen. Vi var flera som sa att han måste ta symptomen på allvar innan det går för långt. Men även om man vet vad man ska göra så är det inte så enkelt alla gånger. Jag känner verkligen igen det . Men jag är ju också ett bra bevis på att det inte tjänar någonting till att gå och hoppas att det ska bli bättre för det gör det inte Det enda som gäller är att ge sig tid till återhämtning. Och i vilken grad man måste göra återhämtningen beror på hur långt ner man kommit. Ju tidigare man drar i bromsen ju kortare återhämtning och mindre åtgärder behövs. Min kollega var också lite orolig för vad chefen skulle säga om han kom och sa att han ville gå ner i tid. Det är ju tyvärr så att fortfarande är det många människor som inte förstår att utmattningssyndrom är en sjukdom som man bara inte kan rycka upp sig ifrån. Jag slösade massor med energi under min första utbrändhet på att försöka övertyga människor att jag verkligen var sjuk och kunde inte påskynda mitt tillfrisknande på något sätt. Men den här gången har jag släppt det. De människor som betyder något för mig vet att den här sjukdomen är verkligen på riktigt. Och det är det viktigaste. Och jag är väldigt tacksam för det!