Jag gillar musik på riktigt igen! Jag insåg igår kväll, att känslan av att lyssna på och leta efter bra musik och hitta riktigt bra låtar, är där igen. Att känna glädjen och gåshuden på armarna när man hittar en riktigt bra låt. Precis som förr! Jag lyssnade jämt på musik förut. Den känslan kom tillbaka igår. Det var länge sedan sist, inser jag. För att vara exakt så var det sommaren 2000. Det var sommar och sol och rytmerna och glädjen i Lou Begas Mambo no.5. Det var Six pence none the richers underbara låt: Kiss me och många andra bra låtar. Och jag mådde så bra!
Det var ”before hell” som jag kallar det! Det var den hösten som jag kände de första tecknen på utbrändheten. Det var den hösten som min pappa fick cancer. Det var den hösten som helvetet började även om jag inte förstod det då. Det tog ett helt år av kämpande och förnekande innan jag slutligen inte klarade mer och gick hem och sjukskrev mig i september 2001. Sedan dess har jag lyssnat på musik då och då. Verkligen försökt att lyssna och tycka om musik. Visst har jag hittat en och annan låt som jag verkligen tyckt om. Jag har också lyssnat på musik på radio när jag åkt bil. MEN jag har väldigt,väldigt sällan startat Spotify eller letat efter musik på nätet. Flera gånger har jag tänkt att jag ska göra det, för någonstans har jag saknat känslan av att tycka om att lyssna på musik. Men så har jag känt att jag inte haft någon egentlig lust till det.
Så äntligen igår kände jag att lusten att lyssna på musik var tillbaka. Den har kommit smygande den gångna veckan när jag mest legat still och surfat runt på datorn. OCH jag hoppas att jag aldrig tappar bort den igen 