Regnet piskar mot fönsterrutan och jag sitter uppkrupen under en filt i soffan. Hösten gör sig påmind. I morse var det bara nio grader ute. Men när jag stod och väntade på bussen hem sken solen och det var sommar igen. Men det går inte att komma ifrån att vi är på väg mot mörkare och kallare tider. Jag är lite kluven inför det. Jag tycker att det kan vara mysigt att när mörkret kommer krypa upp i soffan under en filt och tända en massa ljus. Det är också skönt att efter en sommar när jag varit mycket utåtriktad och umgåtts med en massa folk bara vara hemma och göra ingenting och vara tråkig 
. Eller gå iväg själv och träna och vara ensam med mina tankar. Jag behöver sådana perioder numera efter mina utbrändheter. Jag kan till och med tycka att det är skönt. Det gjorde jag inte i början. Det har tagit lång tid att acceptera och tycka om att jag behöver perioder då livet saktar ner lite och man kryper in i sitt skal. Jag var ju inte en sådan person som tyckte om att hänga med mig själv utan jag ville ha folk omkring mig hela tiden. Men nu tycker jag att jag är en helt ok person att hänga med .
Så mörkret är helt ok men kylan och det den för med sig i form av snö, is och halka. Det kan jag vara utan.