Jag blev hemma idag också. När jag vaknade imorse kände jag hur alla spänningar i hela kroppen släppte och det sprutade svett från hela kroppen men allra mest från huvudet. Så jag bestämde mig för att även denna dag skulle ägnas åt återhämtning. Tråkigt men förmodligen nödvändigt.
Jag pratade med min kollega som också varit utbränd men är på väg tillbaka. Det är så skönt att inte vara ensam utan ha någon som förstår hur det är. Hon använde ett bra ord som jag inte använt så mycket tidigare. Hon pratade om att det är tråkigt att vara begränsad. Begränsad är verkligen ett mycket beskrivande ord hur det verkligen är. Vi är mycket mer begränsade i kropp och sinne än vad andra friska personer är. Det finns en limit som kommer långt tidigare än för friska personer. Vi är begränsade i hur lång tid vi kan fokusera, Vi är begränsade i hur mycket stress vi klarar av. Vi är begränsade i hur lång tid vi kan vara sociala. Vi är begränsade i hur mycket kroppen klarar av. Det finns ingen buffert att ta av som det gör för andra.
Jag fick en fråga av en kollega om vi skulle cykla Tjejvättern. Jag har ju gjort det tidigare tre gånger men det var före min första utbrändhet så det var länge sedan. Då tränade jag en hel del innan men jag blev ju ändå trött men jag tog inte slut för det fanns en liten buffert att ta av. Men nu har jag inte det. Det skulle vara jättekul att cykla Tjejvättern igen men jag vet inte om jag skulle kunna träna upp sig pass att jag kan cykla nio mil. Jag skulle bli tvungen att träna mig sakta men säkert uppåt på ett helt annat sätt än tidigare. Det skulle förmodligen ta mycket längre tid denna gång. Det är mycket svårare att skynda på utvecklingen. Frågan är om ett år skulle räcka. Det är inte helt säkert. Jag är ju faktiskt begränsad.