Det är tur att det inte syns hur man ser ut när man skriver. Jag är nämligen fortfarande efter ett par timmar röd som en kokt kräfta. Jag träffade min vän Tina på Medley idag och vi blev sittande i bastun lääänge och pratade. Hon är sjukskriven 25% pga att hon höll på att gå in i väggen. Förhoppningsvis stoppade hon i tid så att det räcker med 25 % sjukskrivning. Idag hade hon varit på yoga och det är ju jättebra. Hon har det lite jobbigt just nu med att en del nära och kära inte alls förstår det här med utmattning så hon sa att det var väldigt bra att prata med mig som förstår hur hon känner. Jag känner ju så väl igen det där att inte alla förstår att det är på riktigt OCH att det inte handlar om att man är deprimerad. Hon hade fått diagnosen utmattningsdepression och hon tyckte att det kändes så fel för hon kände sig verkligen inte deprimerad. Jag var inte heller deprimerad varken första eller andra gången jag gick in i väggen. Däremot kan man ju lätt bli deprimerad när kroppen strejkar och inte gör som man vill. Men i mitt fall var det nog mer rädsla för vad som hände i kroppen än depression.
Det är sådana här spontana samtal som är viktiga och verkligen förgyller vardagen! De ger energi och ny kraft! Jag behövde verkligen det efter att ha känt mig lite sänkt de senaste dagarna.