Jag känner mig lite ledsen idag. Idag är det ett helt år sedan som min sons fina kompis lämnade det här livet. Jag har tänkt så mycket på honom och alla minnen från tiden när han nästan bodde hos oss. Han och sonen lekte jämt. När min son, som alltid varit kvällstrött, somnade tidigt, så lekte min dotter och sonens kompis. Det var aldrig något problem med Rikard. Han smälte in i vår familj. Så klart att de gjorde en hel del bus förstås precis som pojkar gör i den åldern men det var aldrig något elakt. Jag minns speciellt en gång när de försvunnit och Rikards bonusmamma insåg att hans badbyxor var borta och ringde till mig. Då var de sex år och hade rymt till badhuset. Det var två pojkar som såg väldigt skyldiga ut när de kom ut i foaje’n i badhuset där jag stod och väntade. De hade gått in och bytt om men aldrig vågat bada.
Det finns så många minnen även om min son och Rikard inte hade jättenära kontakt sista året så träffade jag på honom då och då och oftast pratade vi några ord. Sista gången vi träffades var några veckor innan hans dotter föddes och jag kom gående med mitt barnbarn Då skojade jag med honom om att han kunde få hjälpa till och träna lite på henne. Då skulle han och flickvännen vara barnvakt åt hennes brors barn. Det fanns en sak som jag länge tänkt berätta för honom, om en händelse när han och min son var små där han gjorde något som jag uppskattade väldigt mycket. Jag vet att jag tänkte nästan berätta det då för honom men jag tvekade och kände att jag inte ville berätta det när flickvännen var med. Jag tänkte att det kan jag säga när jag träffar honom själv nästa gång. Men det blev inte någon nästa gång! Jag grattade honom till att ha blivit pappa på facebook men jag träffade honom aldrig mer. Tyvärr!
Tänk om han hade levt idag och fått se sin lilla dotter som är en kopia av honom. Jag är säker på att han hade blivit en jättebra pappa. Jag kan inte tro att det var meningen det som hände. Det måste ha varit något som gick alldeles åt helvete fel.