Jag är så glad idag för att jag och en kollega funnit varandra genom vår gemensamma sjukdom, utbränd. Jag vet att vissa inte tycker att man ska säga utbränd men jag tycker att det är ett mycket bättre ord en utmattningsdepression som en del fortfarande använder. Jag var inte deprimerad varken vid första utbrändheten eller de andra. Men det var en parentes. Det känns jätteskönt att ha någon att prata med som har samma symptom som jag och dessutom jobbar i samma miljö. Vi har pratat några gånger tidigare och det har känts bra då också men idag pratade vi jättelänge och utbytte tankar och erfarenheter om den här skitsjukdomen. Hon blev sjukskriven efter mig och har därför inte hunnit läka lika mycket ännu. Men det kommer. Jag känner verkligen igen de flesta av hennes symptom. Inser också att vissa av symptomen förekommer mer och mer sällan för mig nu. Det är lätt att glömma bort hur det kändes bara för ett halvår sedan och tänka att det inte gått framåt. Men det har det ju faktiskt 
.
En annan fördel med att ha en kollega som har samma problem som mig gör ju att vi kan hjälpa och stötta varandra med påminnelser om att inte gå upp i varv och att inte stressa. Ibland när det snurrar bra fort däruppe så är det inte så lätt att inse själv att man måste stoppa och lugna ner sig. Då kan vi hjälpa varandra och säga till att ”Hallå, nu går hjärnan på högvarv. Dags att varva ner lite”.
Fick också positiva nyheter från en annan kollega med samma diagnos. Hon kommer snart att börja arbetsträna. Jag håller tummarna för att det kommer att gå bra och det tror jag säkert att det kommer göra. Vi får hjälpas åt och stötta varandra men det blir inte lika lätt eftersom vi inte arbetar på samma ort.
En bra dag idag alltså!
