Har precis tittat färdigt på lördagens avsnitt av Stjärnorna på slottet. Missade det i lördags då vi firade svärsonen. Det var Ewa Frölings dag! Jag visste sedan tidigare och läste lite häromdagen om att hon blev rejält utmattad för flera år sedan och låg på psyk i tre månader. Hon orkade inte ens hålla upp huvudet och inget fungerade som det skulle i kroppen. Jag var faktiskt lite rädd för att se programmet och höra henne berätta. Jag vet faktisk inte riktigt varför. Jag tror att jag var rädd att hon skulle berätta att hon var så trött så att hon höll på att dö. Men det gjorde hon inte. Dessutom tvingade läkarna henne att gå på terapin och göra skärbrädor. Läkarna kan ju inte gärna ha trott att hon skulle dö om de lät henne göra skärbrädor 
. När jag var som sjukast under min första utbrändhet var jag så trött att jag var rädd att inte överleva dagen. Min psykolog sa då att han aldrig hört talas om någon som dött av utbrändhet. Och jag överlevde precis som Ewa Fröling. Att se programmet blev precis tvärtom. Det var nog bra för mig att se programmet.
När jag tänker tillbaka på den första tiden av min första utbrändhet så känner jag åter igen att denna gång var jag inte alls så fysiskt utmattad. Hjärnan var riktigt trött men jag var inte alls så dålig som första gången och jag är så tacksam för det.
I morgon ska jag hämta min lilla solstråle på dagis